Vänskap

Vänskap. Det är något vi ifrågasätter varje dag. Varför man hör så lite ifrån en person, är man fortfarande vänner? Eller om man inte hörs mer än två gånger om året, men när man väl pratar, är det som om tiden stått stilla mellan då och nu. En vän som ställer upp no matter what har man nog inte så många av, en del har säkert ingen som man känner så för. Kan bero på att man som till exempel jag inte släpper någon hela vägen in på kroppen, hela vägen in i hjärtat. I rädlsa för att bli sårad? De är nog bara en av orsakerna, men en av de som väger tyngst.
    Något som har uppstått i mitt umgänge är denna eviga tävlan om att vara bäst, att vara någon superwoman som håller i alla trådar, den som kopplar alla ihop. Vilket har resulterat i att ingen håller ihop. Vi hamnar på en förskolenivå där man inte kan leka fler än två, och man måste alltid leverera sitt bästa humör, sin bästa charm och förlora sig själv i allt vi gör. Men de är väl så det är idag, med egentligen allt.
   Oavsett detta nu, så älskar jag mina vänner. Ibland är det Vi mot världen, ibland är det världen mot en. Men det gör ingenting, för allt löser sig. En del skulle jag lämna mina framtida barn till utan att blinka, andra skulle jag kanske inte göra det i dagens nu, men alla utvecklas vi, eller?