Hur lyckas jag alltid omringa mig av människor som behöver en vink i rätt riktning, en spark hårt i röven för att ta sig vidare i livet? Och varför är jag den dumma jäveln som tror det bästa om människor jämt och ständigt? Har börjat tröttna på mig själv nu.
Var det jag som orsakade smärtan jag fick utstå med dig, dig, dig? Var det hela tiden jag den felande länken i något som alltid slutar i tragedi, tragedi, tragedi? Är det inte meningen att jag kan få vara lycklig både före & efter - Just for once?
Är det meningen att i mitt normala fall stenansikte ibland ska släppa fram känslor? Mer än det klassiska klanglösa skrattet, ett leende framklämt ända nedifrån tårna? Att säga till någon "Ditt leende passar verkligen in i ditt ansikte" är väl ganska givna ord, men frågan jag ställer mig är varför man inte säger samma sak när det gäller tårarna som passerar ögonvrån och väller nedför mitt ansikte, varför passar inte det? Ett leende delar man gärna med sig av, men tårar väljer man att föredra i sin ensamhet? Är det inte bättre att le när man är själv och gråta när man är omgiven av vänner? Det är då man behöver dom som mest! Efter regn kommer ju solsken, inte sant?
Nu menar jag inte att jag gråter, för jag har inga behov av att gråta. Jag har så många andra i min omgivning som mår dåligt för olika saker så jag hinner inte med att tänka efter längre. På både gott och ont får jag väl säga i detta fall. Men när jag gråter till löjliga filmer, när jag cyklar hem mitt i natten och njuter av att bara skrika rakt ut - då är det väl fel? Men att alltid somna med ett leende på läpparna, det verkar jag vara ganska ensam om just nu...? Eller? =) Önskar alla mina vänner en mindre fiende idag. En sak mindre att tänka på.. Vore inte det för jävla gött ändå? Det tror jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar